Annons

onsdag, april 27, 2011

Min förlossningsberättelse

Nu har lilla Felicia hunnit bli hela 8 dagar gammal och vi börjar känna oss mer hemma i rollen som småbarnsföräldrar ;o) Det är inte alltid en dans på rosor, men sååå mysigt!
Några har redan hunnit fråga efter det och jag har lovat att skriva ner min förlossningsberättelse, så här kommer den! Jag bjuder t.o.m. på några bilder. Känsliga personer kan ju låta bli att läsa, hihi.

Mitt första tecken på att förlossningen närmade sig var att slemproppen gick (en liten blödning) på kvällen lördagen den 16/4. Strax därefter fick jag oregelbundna förvärkar med allt från 3-10 min mellanrum, vilket höll mig vaken hela natten. De avtog under morgonen och höll sig borta i stort sett hela söndagen. Natten mellan söndag och måndag var det dags igen, då med ca en timmes mellanrum. Efter två sömnlösa nätter var man inte alltför pigg och jag hade ångest över att det skulle bli ännu en sömnlös natt med förvärkar. På måndag kväll satte det igång lite tidigare och jag hade passande nog glesa värkar till programmet "en unge i minuten" ;o) Jag tog ett varmt bad i hopp om att värkarna skulle avta (förvärkar ska göra det), men det hjälpte inte alls. Då började jag inse att det kanske inte var förvärkar längre. Vid 23-tiden på måndag kväll kom värkarna regelbundet med ca 5 min mellanrum och vid 24 ringde jag in till förlossningen första gången. Vi fick rådet att avvakta tills värkarna kom med 3 min mellanrum och jag kämpade vidare fram till 01.00 innan jag ringde igen. Kämpa på där hemma så länge du orkar och ring sen innan ni åker in var rådet, och jag höll mig fram till 02.00. Med ett antal andningsstopp längs vägen ut till bilen och vidare till förlossningen så var vi på plats ca 02.30.

Väl inne i förlossningssal nr 7 kopplades jag till en CTG-apparat för att mäta värkarna och bebisens puls. En kort stund senare var det dags för den första undersökningen och jag var då hela 6 cm öppen! Jag sa på vägen in att jag hoppades på i alla fall 4 cm. Värkarna fortsatte och trycket nedåt var ganska stort eftersom vattnet inte hade gått än. Barnmorskan valde därför att ta hål på hinnan och det varma fostervattnet bara sipprade ut. Jag använde mig av lustgas och trivdes ganska bra med det, men fick mer och mer ont. Under stora delar av förlossningen var jag uppe och rörde på mig eller stod på knä eller satt upp i sängen. Jag låg bara ner när jag blev tvingad till det.




Vid nästa undersökning strax innan 05.00 var min förhoppning att jag kanske var 8 cm öppen, men det låg kvar på 6 cm vilket är ganska vanligt när man minskat på trycket. Jag insåg då att det var ett bra tag kvar och bad om epidural (ryggmärgsbedövning). En kort stund senare kom narkosläkaren in och jag fick under ca 20 min sitta framåtlutat på sängkanten med kutad rygg, alldeles stilla under pågående värkarbete, medan han tvättade, la lokalbedövning och sist epidural. Sprutan kändes knappt något, men det var tufft att sitta stilla så länge. Läkaren berömde mig för min ryggmuskulatur, hihi.

 
Framåt 6-tiden hade epiduralen börjat verka och jag svävade på rosa moln. Värkarna kändes knappt längre och både jag och Calle fick chansen att sova en stund. Därefter höll jag inte koll på klockan längre. Jag minns bara att smärtan blev värre och värre med ett ökat tryck ner mot bäckenet. Epiduralen fylldes på några gånger men den rår tyvärr inte på trycket nedåt.

Normalt brukar man koppla bort CTG:n efter en liten stund, men eftersom lillans puls inte gick upp tillräckligt fort efter värkarna så fick jag ha den på mig under hela förlossningen. De tog även några laktat-test på henne för att se hur medtagen hon var, men det såg bra ut. De vet inte riktigt varför hennes puls reagerade långsamt, men de tror att navelsträngen spände åt runt hennes kropp på något vis.

Trycket nedåt blev allt värre och började flytta sig bakåt, vilket det ska göra när utdrivningsskedet närmar sig. Jag blev undersökt och det konstaterades att jag var helt öppen så jag trodde att det snart var dags att börja krysta. Men plötsligt kom läkare och fler sköterskor inrusande och sa att de skulle förlösa henne med sugklocka, vilket inte var vad jag ville höra. Jag tvingades till ryggläge med benen i gynställning och de kraftiga värkarna blandades med paniken. Jag skrek och grät och krystade om vartannat, samtidigt som jag försökte lyssna på läkaren och sköterskan. Jag tryckte på för allt vad jag orkade samtidigt som läkaren drog med alla sina krafter. Det här kommer aldrig att gå tänkte jag. Det kändes som att jag skulle krysta ut en elefant ur röven! Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv. Men så plötsligt försvann allt tryck och vår lilla bebis kom ut. Helt chockad fick jag upp den lilla slemklumpen på mitt bröst en kort stund innan de tog henne åt sidan för att få henne att kvickna till. Minnet av smärtan försvann dock fort och jag reagerade inte mycket på vare sig moderkakan eller stygnen som barnmorskan satte där jag brustit. Tack och lov hämtade hon sig snabbt och jag fick snart tillbaka mitt lilla hjärta i famnen. Hon kom till världen tisdagen den 19/4 kl. 12.28, 48 cm lång och ynka 2430g. Att den lilla fisen kunde göra så ont!

Mitt lilla hjärtegryn!

19 kommentarer:

Annelie sa...

Jag överdriver nog inte om jag säger att jag uppdaterat din blogg 100ggr de senaste dagarna i väntan på detta inlägg ;) Jätteroligt och rörande att läsa! Duktigt av dig att få ut den lilla elefanten ;) Jag som trodde att epiduralen tog bort det värsta, haha. Hoppas ni trivs med nya familjen! Kram Annelie

Sofie sa...

Stort grattis igen o skönt att allt gick bra! :)
Min första kille vägde 4055 g, det va fan ingen lek, haha!

Malene sa...

Ja visst är vår kropp alldeles fantastisk!! Att sådan fruktansvärt smärta kan försvinna på en sekund och sedan minns man inte smärtkänslan även om man minns att det gjorde ont!

Stort grattis än en gång! Berätta gärna om BVC besöket sen! Vår kille vägde 3160g och var 49 cm när han kom. Första två veckorna låg hans vikt på 2870g, det var riktigt jobbigt, eftersom han åt massor, jag ammade konstant. Han bajsade och kissade massor så jag vet att han fick i sig mycket mat också, brösten fullkomligt sprutade mjölk! Men nu är han tre månader snart och över 5 kg!
Kram Malene

Frida sa...

Varför blev det sugklocka?

Ida sa...

Grattis igen till lilla tösen. Ja att det kan göra så ont fast de är små, men det är ju kroppen som gör det mesta av jobbet. Skönt att ni kan lägga detta bakom er nu och njuta av er fina dotter. Mini=) Jättekul att läsa om hur hon kom till världen. Kram på er

Ulrika sa...

Man känner ju att snitt ändå inte är så tokigt även om det varit "kul" att få föda som vanligt. Men huvudsaken är ju att man får ett friskt och fint litet barn och inte skadas själv på något allvarligt sätt och jag är ändå glad att förlossningen startade på mig innan jag snittades så jag hann få känna på litegrann hur det känns. :) Bra också för barnet att få förberedas lite tror jag.

Här har vi råkat sova över lunchen idag. Noah ville inte somna i vagnen som han brukar så vi la oss i sängen strax efter 10 och vaknade efter 14. Hoppsan. :D

Förresten vad var det som gjorde att de fick så bråttom att få ut henne? Hade hennes värden ändrats plötsligt?

Kram!

Annika sa...

Så söt on e!

Och förstår verkligen att du fick kämpa under alla dessa dygnen. Men fantastisk imponerad av dig! Själv är jag i månad sju och blir helt knäckt av ju fler förlossningsberättelser jag läser :-/ Sugklocka m.m rena mardrömmen..Men kan samtidigt inte låta bli att läsa eller se en unge i minuten ;-) hehe-.

Vi kvinnor borde få en medalj och mer credd för all skit vi får gå igenom =) Eller hur?

Mys med lilla familjen och ha en toppenonsdag!

Catarina wieselgren sa...

Duktiga duktiga du!! :) Hon är så söt lilla Felicia! Är ni i lerberget ngt under v25-26 får du gärna höra av dig! Kram

Jossan-Wellness by me sa...

De är magiskt!
Dock får jag typ ont mellan benen och minns näääästan hur de kändes;O)

Kramar om lilla trollungen från mig och mys.

Kraaaaaaaaam och ta hand om er.

Anonym sa...

Såå vackert skrivet!! Jag kan läsa slutklämmen flera gånger om och jag ryser varje gång.
Intressant läsning om hur en förlossning kan gå till. Bra att veta lite och se dina foton innan man själv ska sätta igång med att skaffa barn. ;-) All lycka till! Kramar från Charlotta

Marielle sa...

Grattis till dottern! =)


Jag kände mig så smal och smäcker under hela min graviditet.
När sonen kom ut så vägde han 4400g och var 55cm(!)
Det är först nu i efterhand när jag tittar på bilder som jag förstår hur enorm jag var! =)

Men storleken har nog inte så mycke betydelse om man tänker på smärtan.
Dottern vägde 3600 och var 50cm lång.
Men den förlossningen gjorde 100ggr mer ont än den med sonen..

Önskar er all lycka nu med tillskottet! =)

Gaby sa...

Sitter o gråter. Vackert skrivet! Stor lycka till!
Kramar Gaby

Ellie sa...

Vad roligt och läsa din berättelse!, jag vet ju själv nu hur det är och därför är det lättare att ta till sig. Ja epidural är verkligen världens bästa bedövning! jäg kände inget alls av mina värkar men precis som du säger så trycket blir defenetivt INTE mindre!. Dock är det lite lättare att hantera om man inte har värksmärtor. Hoppas ni båda mår toppen!
Massa kramar från min lilla skrolla och mig

FitnessDesi sa...

Vad härligt att du ville dela med dig av denna intima och privata del av ditt liv!! Så skönt att allt gick bra och att ni nu kan "slappna av" och njuta. Hoppas att ni får en underbar vår tillsammans med nya familjemedlemmen :)

Lina Johansson sa...

Annelie: hihi ;o) Söta du! Vi trivs kanonbra!

Sofie: Tack :o) Kan tänka mig det...

Malene: Verkligen! Skönt att han gått upp så bra nu i alla fall! Lilla Felicia hade gått upp 270g sin första vecka :o)

Frida: De tyckte förmodligen att hon var för svag för att klara av en längre förlossning och ville få ut henne så fort som möjligt.

Ida: Ja det är skönt att det är över, nu får man mysa istället ;o) Snart är det er tur igen!!

Ulrika: Kan tänka mig det, men istället blir väl läkningen lite tuffare? Kul att du hann känna lite värkar innan ;o)
Ja det där med rutiner är inte lätt när man har en liten knodd att rätta sig efter precis, hihi.
Vi vet inte riktigt, men antagligen tyckte de att förlossningen drog ut på tiden för mycket och de ville få ut henne så fort som möjligt innan hon blev svagare.

Annika: Ja det är ett tufft jobb vi får gå igenom för att få ut de små liven! Låt dig inte skrämmas av att läsa för mycket berättelser, håll dig hellre till vettig information, det gjorde jag. Önskar er all lycka med det som väntar!

Catarina: Tack ;o) Kanske det, vi har inte hunnit planera något än.

Jossan: Hihi, ja det är så underbart!!

Charlotta: Tack vännen!! Hon kom ju nästan på din födelsedag!

Marielle: Nej det där med storleken är nog inte alltid det viktigaste... Tack snälla!

Gaby: hihi, tack söta du!

Ellie: Jo epiduralen är verkligen bra, även om den inte tar bort all smärta. Vågar inte tänka på hur det skulle kännas utan den... Tack så mycket!

FitnessDesi: Tack snälla! Det känns bra att få skriva av sig lite även om det är en väldigt privat upplevelse.


Stora varma kramar till er alla!!!

Ulrika sa...

Jag tror det beror på hur tuff förlossning man har. Jag vet åtminstone en som tyckte att hon återhämtade sig fortare efter sitt snitt med andra barnet än efter den vanliga förlossningen med första barnet. I mitt fall fanns det inte så mkt att välja på då vi inte ville riskera mera skador med tanke på mina problem med blåsfunktionen, nervsmärtor och funktionella problem med bäckenbottenmuskulaturen. Plus att jag hade stomiprolaps och inte direkt hade lust att riskera att det förvärrades genom att krysta en massa. Jag har fortfarande lite säckigare mage nere över höfterna men i övrigt ligger jag bara någon cm över mina pre-gravida mått även om jag väger två kg mer. Tror att jag fått en del muskler av att bära på Noah och röra mig mer i största allmänhet. (Jag var väldigt otränad innan.) Bålmusklerna har jag inte tränat så mkt medvetet efteråt men de har återhämtat sig skapligt av vardagsrörelserna. De är inte riktigt som innan men jag klarar en hel del ganska avancerade yogapositioner så det känns ok. Får se hur det blir nästa gång. :) Självklart skulle jag fött normalt om jag inte hade haft några skador men som sagt, nu hade det varit en dum risk att ta. :)

Lina Johansson sa...

Nej det är klart att man inte ska riskera något i ditt fall, då är ju kejsarsnitt helt klart att föredra! Vad härligt att du känner dig starkare och i bättre form nu även om vikten är högre. Vågen säger ju inte allt!

Johanna Berggren sa...

Underbart, härligt att läsa, tack för att du delar med dig av dina tankar!
Lycka till med allt framöver!

Lina Johansson sa...

Tack Johanna :o) Kram